"International Directors’ Seminar
for Children’s and Young People’s Theatre"

Efter inbjudan från Svenska Assitej och med ekonomiskt stöd av Konstnärsnämnden deltog jag i 2011 års upplaga av detta seminarie, som hölls i Köln 4-9/7. Seminariet har anordnats vartannat år av tyska Assitej, i sin nuvarande form, sedan 1993. Ursprungligen startade det i Östberlin 1975 som ett sätt att få kontakt med omvärlden och få nya impulser.(Proffesor Christel Hoffman som var med redan på det allra först seminariet deltog även i årets seminarie.) Seminariet arrangeras alltid i samarbete med en teater som står för 2/3 av kostnaderna, i år var Comedia theater värd. Gruppen startades 1982 och fick för två år sedan en egen teater i en ombyggd brandstation i centrala Köln, där vi huserade. Lokalerna omfattar bl.a två scener, ett antal repetitionssalar och restaurang där vi varje dag åt lunch och middag. Ambitionen med dessa seminarier är att alla fem världsdelar ska finnas representerade, men i år föll Afrika bort då deltagaren från Uganda inte fick något visum . Av de 30 deltagarna var knappt hälften från Tyskland. Varje seminarie har ett tema och årets var: “Money makes the world go round” Seminarieledningen presenterade temat som följer:

The omnipresence of money – its necessity, its absence, its waste, its loss, its abundance, its acquisition… – plays an important role in everybody’s life, also in the everyday life even of young children.
The International Directors’ Seminar 2011 aims to discuss and dramatize questions and connotations of money. Where does it play a role in the dramatic texts we use and the stories we tell? Where is money in children’s theater? Are there stories about its relevance or irrelevance for life, for happiness, for choices and fate? Where does money come from and are there any things that are more important than monetary wealth or its multiplication? What is wealth and what is value?
Seminariet inleddes med att vi deltagare (från 18 länder) berättade ett personligt minne från vad vi gjorde med våra första pengar i livet. Därefter delades vi in i tre grupper, utifrån att var och en valt en känsla förknippad med pengar.
I grupperna skulle vi sedan på något sätt arbeta med regiseminariets tema. Seminarieledningen hade valt några sidor ur en pjäs för mellanstadiet, ”Looking for Gretel” (fritt efter ”Hans och Greta”). Pjäsen är skriven av engelsmannen Carles Way och vann pris som Tysklands bästa barnpjäs 2010. Denna text kunde vi på något sätt utgå ifrån. Intressant att sitta 10 personer som alla, på regissörers vis, är vana att ta initiativet, i samma rum och vänta in varandra… I vår grupp böljade diskussionerna fram och tillbaka om allt från våra personliga känslor runt pengar, minnen, arbetssätt och vad vi egentligen ska göra under våra sex kommande arbetspass. Underbart att inte behöva ansvara för att ta gruppen fram i en speciell riktning utan ha lyxen (=tiden) att vänta och se vad som händer, utan några andra specifika ambitioner än att få lära av varandra, inspireras och tänka nytt! Övningar avlöste varandra varvat med diskussioner om metoder och arbetssätt. Vi använde varandra som skådespelare när så behövdes.
Mest givande var alla möten och samtal med kollegor världen över. Meena från Mumbai i Indien som startat en dockteatergrupp där hon tar upp tabubelagda ämnen som child abuse och trafficing, Karla från Canberra, Australien som arbetar på en teater där barn och ungdomar ges möjlighet att själva skriva, regissera, producera och spela teater, Karstein från Norge som bl.a gör teater för barn 0-2 år, Nicola från Montenegro som presenterade sin arbetsmetod baserad på Gustav Freitags teorier. Spridningen var stor. Förutsättningarna är olika. Målsättningarna varierande.
Jag förvånades över bredden och det stora utbudet av verksamhet för barn och ungdom på flera av Tysklands teatrar. Dels på den teater där vi var och t.ex på stadsteatern i Heidelberg där min gruppkamrat Franziska-Theresa Schutz är nytillträdd chef för Junges Theater. Inte mindre än 36 program och workshops finns för skolor att beställa och de har två teaterpedagoger anställda, något som för övrigt verkar vara praxis på (de större) tyska teatrarna.
Förutom grupparbetet såg vi ett antal teaterföreställningar, avlade visit hos borgmästaren, gick stadsvandring, åkte båt, besökte chokladmuséet m.m. Seminariet avslutades med att grupperna ”redovisade” sina arbeten för varandra och berättade vad de fokuserat på under veckan och så en gemensam utvärdering av hela seminariet tillsammans.
En inspirerande och rolig vecka, once-in-a-lifetime, eftersom ingen regissör får delta mer än en gång. Men jag vill verkligen rekommendera andra regissörer att delta, nästa seminarie äger rum 2013, någonstans i Tyskland.
Tack!
Mvh från Åsa Ekberg Kentros, regissör.