Ny side 3




 

English version

 


Medelmsliste
erer
projekt
 
    Örescenen
    Slutrapport
    Uganda
    Bengt Andersson
    Bengts bilder
    Sara Leschners blog
    Taboo -
    Katariina Metsälampi (ASSITEJ
    Suomi - Finland) rapporterar
    Köln
    Åsa Ekrot Kentros
    Kosovo
 

 Theatre for young audience – ASSITEJ workshopweek i Uganda 2011.



Grunden till uppsättningen ”Siv sover vilse” är att möta det okända, att därigenom också reflektera över hur mitt liv ser ut och hur min familj är. Helt enkelt att möta sig själv.
Att just denna föreställning skulle ingå i ett Assitej projekt i Uganda är som en tanke. Genom denna medverkan fick vi själva en blick på oss, hur vi är, i vilken kontext vi presenterar scenkonst, vilka berättelser berättar vi, hur vi bemöter den unga publiken…

Vi reste den 6 april 2011, en lång resa via Rom och Addis Abeba till Kampala. Tyvärr fortsatte vår scenografi till Rwanda. Hur kan vi spela ändå? Trots att uppsättningen snarare är att betrakta som ett allkonstverk där det visuella är berättelsebärande, kunde vi inte slå oss till ro med att åkt så långt och inte framföra något! Vi började helt enkelt att repa och fundera något bekymrade men också med en groende utmaning. Men så kom meddelandet att scenografin vänt i Rwanda och nu fanns på flygplatsen, det var bara att åka och hämta.

Vi var en liten trupp som åkte
Förutom jag själv från Teater Tre var det aktörerna Lise Edman och Henrik Bäckbro. Krister Lindgren, som snarare är på-scen-person fick agera vår tekniker eftersom han har stor vana att lösa problem, tekniska likväl som andra…
Själva gästspelet var en del i ett stort projekt, där det ingick en serie Workshops.
Niclas Malmcrona, från svenska Assitej höll i teaterproduktion, från micro till macro. Jochum Landin från Kulturrådet bistod med kunskap om statlig policy och uppbyggnad och organisation av kulturstöd. Anna Höglunds ämne var skrivande och illustrerande för barn. Med boktillverkning och bildskapande utifrån berättelser som tema.
Sara Leschner är dockmakare och skapade en verkstad där experimenterande och tillverkning resulterade i en serie scendockor.
Själv höll jag en workshop för skådespelare.

Jochum, som skrivit under pappren på Arlanda när gruppen checkat in, blev den som fick åka och hämta scenografin. Först kändes det som en nitlott men resan som tog honom genom Kampalas trafikstockningar och tullbyråkrati blev också en del i själva grunden, att arrangera teater.

Äntligen packade vi upp allt, och genast introducerade vi en svensk turné teaters vanor; vi vände på spelplatsen! Publiken på scenen på stolar och på bord, publiken på kanten, på bord och på stolar och så sist på golvet, et voila! En gradäng.
Salen var stor, akustiken svårbemästrad, och fläktarna svåra att få avstängda(för det var varmt.). Vi fick utmaningar även med scenografi! Första dagen var publiken främst de vuxna deltagarna och givetvis potentater, viktiga kulturpersoner. Därefter var publiken mer blandad en del barngrupper, en liten skara svenskar från ambassaden, universitets studenter som besökte projektet. Vi spelade tre föreställningar på lika många dagar.

Under veckan fortskred de olika Workshop, ett omfattande schema både förmiddag och eftermiddag. Grupperna var ambitiösa, men samtidigt skulle bussar passas och luncher ätas på andra platser.
Veckan avslutades med en summering, dockmakarna visade exempel på gestaltning med dockor, bokskaparna bjöd in till en vernissage/realease, management gruppen gjorde reflektioner och redovisningar, en hel del tankar om kulturstöd hade dryftats. Ett frö hade också såtts till kulturstöd. Och skådepelargruppen gestaltade egenupplevda historier.

Hur kan jag värdera min egen insats, och Teater Tres medverkan?
Jag var konstant nervös och ifrågasättande över vad jag kan och skulle lära ut. Tyngd av den koloniala blicken, vem vet vad och vem har nått att lära? var frågor som jag ständigt brottades med. Att möta en kultur som har en obruten kontinuitet är helt enkelt mycket mäktigt. Att jämföra med vår havererade kulturbild, som är ett samelsurium av borglig re-/konstruktion av folk musik/klädedräkt/dans och Hollywood sönderdränkt folkkultur; såpor och deckare. (denna amerikanisering drabbar givetvis även Uganda) Eller vår idé om avantgarde som bildat en egen kodifierad kultur som utmanar ingen utom de som inte ser den. De som ser den är en homogen grupp som inte alls blir provocerad av provokationerna, eftersom de inte är ämnad för denna upplysta grupp utan för ”de andra”. Eller den växande idén om att det viktigaste med scenkonst är att den tar upp något ur läroplanen, didaktiken växer på ett oroväckande vis.
Det som uppskattades mest var den faktiska mimiska tekniken, mina år som regissör och därmed det tränade ögat och lekfullheten i mitt sätt att närma mig även svåra ämnen. Det som jag lärde mig mest av var de berättelser som jag bad deltagarna komma med och berätta. Utifrån dessa sökte vi gestaltning, hela tiden med utgångspunkt från barnet. Att spela i ögonhöjd med barnen är en bra hållning som jag gärna arbetar med. Detta innefattar givetvis inte bara spelsituationen utan även själva berättelsen och dess subjekt, var finns berättelsens centrum och vem utgår berättelsen från. Detta gäller även när jag väljer uppsättningar utan att gestalta ett barn på scen.

”Siv sover vilse” är skapat utifrån Pija Lindenbaums bok med samma namn. Själva begreppet att ”sova över” är del av berättelsen. Detta finns inte i Uganda, däremot att bo hemifrån, hos far och morföräldrar, hos pappans nya fru etc. I arbetet mötte jag många berättelser som beskrev olika dramatiska händelser som kom fram tack vare uppsättningen. Intimiteten i uppsättningen gick tyvärr förlorad genom de faktiska rumsliga förutsättningarna, samtidigt fick vi trots det ett lyhört lyssnande. Och ett daltagande på oväntade ställen i föreställningen, att gestalta en hund med en docka på armen och vifta på sin egen rumpa, gjorde publiken överrumplad.
En av mina uppgifter till deltagarna var att komma med egenupplevda berättelser till Workshopen. Detta uppdrag gav sig alla in i med mycket stort hjärta, och en förbluffande öppenhet. Dessa berättelser var för mig den djupaste händelsen i hela resan, här fick jag en inblick i hur livet ter sig för just dessa människor i Kampala idag. Deras helt egna berättelser om hur det är att vara barn i Uganda idag. När vi gick vidare och sökte gestaltning av ett par berättelser kände jag en komplexitet; Att bara göra dem nu, lite kort var missvisade, de skulle kunna blir makalösa fullödiga scenverk, samtidigt upplevde jag att det konkreta handhavandet med hur man visuellt kan utveckla berättelserna för scenen som mycket uppskattat.
När de så, på avlutningsceremonin skulle framföra ett par av dessa scener tog scenens magi och lustan att agera över… och varje scen blev dubbelt så lång. Var det fel eller var det helt rätt att ta ut berättelserna? Tiden var ju helt annorlunda.

Som jag fick höra från Lena Lindell som tidigare varit i Rwanda, som svar på när hon tittade på klockan: In Europe you got watches in Afrika we got time.
Bengt Andersson


 

ASSITEJ Sweden
Med stöd av
Med stöd av         
 

ASSITEJ Sweden, Kaplansbacken 2, 112 24 Stockholm/ Tel 08-659 86 33/ E-post: info@assitej.se