Theatre for young audience – ASSITEJ workshopweek i
Uganda 2011.
Grunden till uppsättningen ”Siv sover vilse” är att möta det okända, att
därigenom också reflektera över hur mitt liv ser ut och hur min familj är.
Helt enkelt att möta sig själv.
Att just denna föreställning skulle ingå i ett Assitej projekt i Uganda är
som en tanke. Genom denna medverkan fick vi själva en blick på oss, hur vi
är, i vilken kontext vi presenterar scenkonst, vilka berättelser berättar
vi, hur vi bemöter den unga publiken…
Vi reste den 6 april 2011, en lång resa via Rom och Addis Abeba till
Kampala. Tyvärr fortsatte vår scenografi till Rwanda. Hur kan vi spela ändå?
Trots att uppsättningen snarare är att betrakta som ett allkonstverk där det
visuella är berättelsebärande, kunde vi inte slå oss till ro med att åkt så
långt och inte framföra något! Vi började helt enkelt att repa och fundera
något bekymrade men också med en groende utmaning. Men så kom meddelandet
att scenografin vänt i Rwanda och nu fanns på flygplatsen, det var bara att
åka och hämta.
Vi var en liten trupp som åkte
Förutom jag själv från Teater Tre var det aktörerna Lise Edman och Henrik
Bäckbro. Krister Lindgren, som snarare är på-scen-person fick agera vår
tekniker eftersom han har stor vana att lösa problem, tekniska likväl som
andra…
Själva gästspelet var en del i ett stort projekt, där det ingick en serie
Workshops.
Niclas Malmcrona, från svenska Assitej höll i teaterproduktion, från micro
till macro. Jochum Landin från Kulturrådet bistod med kunskap om statlig
policy och uppbyggnad och organisation av kulturstöd. Anna Höglunds ämne var
skrivande och illustrerande för barn. Med boktillverkning och bildskapande
utifrån berättelser som tema.
Sara Leschner är dockmakare och skapade en verkstad där experimenterande och
tillverkning resulterade i en serie scendockor.
Själv höll jag en workshop för skådespelare.
Jochum, som skrivit under pappren på Arlanda när gruppen checkat in, blev
den som fick åka och hämta scenografin. Först kändes det som en nitlott men
resan som tog honom genom Kampalas trafikstockningar och tullbyråkrati blev
också en del i själva grunden, att arrangera teater.
Äntligen packade vi upp allt, och genast introducerade vi en svensk turné
teaters vanor; vi vände på spelplatsen! Publiken på scenen på stolar och på
bord, publiken på kanten, på bord och på stolar och så sist på golvet, et
voila! En gradäng.
Salen var stor, akustiken svårbemästrad, och fläktarna svåra att få
avstängda(för det var varmt.). Vi fick utmaningar även med scenografi!
Första dagen var publiken främst de vuxna deltagarna och givetvis
potentater, viktiga kulturpersoner. Därefter var publiken mer blandad en del
barngrupper, en liten skara svenskar från ambassaden, universitets studenter
som besökte projektet. Vi spelade tre föreställningar på lika många dagar.
Under veckan fortskred de olika Workshop, ett omfattande schema både
förmiddag och eftermiddag. Grupperna var ambitiösa, men samtidigt skulle
bussar passas och luncher ätas på andra platser.
Veckan avslutades med en summering, dockmakarna visade exempel på
gestaltning med dockor, bokskaparna bjöd in till en vernissage/realease,
management gruppen gjorde reflektioner och redovisningar, en hel del tankar
om kulturstöd hade dryftats. Ett frö hade också såtts till kulturstöd. Och
skådepelargruppen gestaltade egenupplevda historier.
Hur kan jag värdera min egen insats, och Teater Tres medverkan?
Jag var konstant nervös och ifrågasättande över vad jag kan och skulle lära
ut. Tyngd av den koloniala blicken, vem vet vad och vem har nått att lära?
var frågor som jag ständigt brottades med. Att möta en kultur som har en
obruten kontinuitet är helt enkelt mycket mäktigt. Att jämföra med vår
havererade kulturbild, som är ett samelsurium av borglig re-/konstruktion av
folk musik/klädedräkt/dans och Hollywood sönderdränkt folkkultur; såpor och
deckare. (denna amerikanisering drabbar givetvis även Uganda) Eller vår idé
om avantgarde som bildat en egen kodifierad kultur som utmanar ingen utom de
som inte ser den. De som ser den är en homogen grupp som inte alls blir
provocerad av provokationerna, eftersom de inte är ämnad för denna upplysta
grupp utan för ”de andra”. Eller den växande idén om att det viktigaste med
scenkonst är att den tar upp något ur läroplanen, didaktiken växer på ett
oroväckande vis.
Det som uppskattades mest var den faktiska mimiska tekniken, mina år som
regissör och därmed det tränade ögat och lekfullheten i mitt sätt att närma
mig även svåra ämnen. Det som jag lärde mig mest av var de berättelser som
jag bad deltagarna komma med och berätta. Utifrån dessa sökte vi
gestaltning, hela tiden med utgångspunkt från barnet. Att spela i ögonhöjd
med barnen är en bra hållning som jag gärna arbetar med. Detta innefattar
givetvis inte bara spelsituationen utan även själva berättelsen och dess
subjekt, var finns berättelsens centrum och vem utgår berättelsen från.
Detta gäller även när jag väljer uppsättningar utan att gestalta ett barn på
scen.
”Siv sover vilse” är skapat utifrån Pija Lindenbaums bok med samma namn.
Själva begreppet att ”sova över” är del av berättelsen. Detta finns inte i
Uganda, däremot att bo hemifrån, hos far och morföräldrar, hos pappans nya
fru etc. I arbetet mötte jag många berättelser som beskrev olika dramatiska
händelser som kom fram tack vare uppsättningen. Intimiteten i uppsättningen
gick tyvärr förlorad genom de faktiska rumsliga förutsättningarna, samtidigt
fick vi trots det ett lyhört lyssnande. Och ett daltagande på oväntade
ställen i föreställningen, att gestalta en hund med en docka på armen och
vifta på sin egen rumpa, gjorde publiken överrumplad.
En av mina uppgifter till deltagarna var att komma med egenupplevda
berättelser till Workshopen. Detta uppdrag gav sig alla in i med mycket
stort hjärta, och en förbluffande öppenhet. Dessa berättelser var för mig
den djupaste händelsen i hela resan, här fick jag en inblick i hur livet ter
sig för just dessa människor i Kampala idag. Deras helt egna berättelser om
hur det är att vara barn i Uganda idag. När vi gick vidare och sökte
gestaltning av ett par berättelser kände jag en komplexitet; Att bara göra
dem nu, lite kort var missvisade, de skulle kunna blir makalösa fullödiga
scenverk, samtidigt upplevde jag att det konkreta handhavandet med hur man
visuellt kan utveckla berättelserna för scenen som mycket uppskattat.
När de så, på avlutningsceremonin skulle framföra ett par av dessa scener
tog scenens magi och lustan att agera över… och varje scen blev dubbelt så
lång. Var det fel eller var det helt rätt att ta ut berättelserna? Tiden var
ju helt annorlunda.
Som jag fick höra från Lena Lindell som tidigare varit i Rwanda, som svar på
när hon tittade på klockan: In Europe you got watches in Afrika we got time.
Bengt Andersson
